Det började med att Gud gav Abram namnet Abraham. De hade sedan rätt långa konversationer, och så fortsatte det genom generationerna. Gud var ibland god, ibland trångsynt, ibland sur, glad, hämndgirig och till och med kinkig. Gud hade framförallt ett konstant behov av bekräftelse och dyrkan.
Bilden av den gamle mannen med skägget är fullt förklarlig, när man läser gamla testamentet, som beskriver en farbror, som är så besatt av andras dyrkan att hans första två budord är:
Du skall inga andra gudar hava jämte mig
Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
Det är först i nya testamentet ”han” blir mer människoinriktad, och mindre besatt av sig själv. Men det beror i sin tur delvis på att det inte längre var han själv som krävde dyrkan, utan andra, främst Jesus, gjorde det åt honom. Den tredje parten mellan gud och människa gjorde Gud mer svåråtkomlig och mindre kritiserbar – lite som att installera en mellanchef.
Som en konsekvens av detta har alla tre abrahamitiska religioner satt hädelse högt upp på listan över brott. Om man tror att Gud är både självupptagen, allsmäktig och ser allt, finns ju ett visst intresse i att försvara honom mot förolämpningar, på samma sätt som du fjäskar för din narcissistiske chef på jobbet.
I de diskussioner som rörts upp efter 7 januari är det rätt förvirrat. Man blandar hädelse, religionskritik och hets mot folkgrupp. Så låt oss bena ut begreppen.
Om vi börjar med grunden till terrordåden, så är den hädelse – detta numera i västvärlden ofta utrangerade brott, som dock fortfarande ses med mycket oblida ögon även av många kristna, och Leviticus 24:16 lämnar inget åt slumpen: hädare ska dödas. Det var också länge dödsstraff för detta i de flesta kristna länder, och det är fortfarande ett brott även i delar av västvärlden. På Irland kan man exempelvis få dryga böter för att håna gud.
Det är alltså inte så att dåden i botten handlar om att vinna i denna värld, utan att vinna i nästa. De som begår den här typen av brott är ute efter att vinna sin guds kärlek, och struntar ofta i resten. Det betyder inte att inte dåden även har en politisk udd – för de verkar inte ha agerat på egen hand, utan fick förmodligen stöd av Al Qaida, ISIS eller möjligen båda – men den största drivkraften är att gud på något sätt suktar efter hämnd, och kommer att belöna dem för deras dåd.
Och det är i synen på denna hämndgirighet hos gud som olika trosinriktningar skiljer sig åt. Många muslimer blir förbannade när deras gud hädas, precis om kristna blir det. Där finns ingen större skillnad. Tro inte att denna bild inte orsakar samma upprördhet som muhammedkarikatyrer hos stora delar av den kristna befolkningen.
Nej, skillnaden är att de som är beredda att döda för att stoppa hädelsen numera är rätt få inom den kristna världsbefolkningen.
Varför? Jag vet ju inte. Men här är några tänkbara förklaringar:
- Kristna fundamentalister tror sällan att gud begär det, utan utgår från att han klarar att hantera sitt känsloliv. Trots allt begärde aldrig Jesus att de som hädar skulle dö.
- Kristna fundamentalister är inte längre så våldsbenägna, och nöjer sig med att vandalisera exempelvis Ecce Homo.
- Kristna fundamentalister har givit upp.
Men faktum är att det är bra mycket vanligare även med hädelse mot islam idag än det varit, och samma ”jag orkar inte tjafsa om detta”-trötthet som präglar de religiösa kristna börjar nu också genomsyra de muslimska grupperna. Laissez-faire-attityden sprider sig genom alla sekulära samhällen. Gud får väl klara sig själv då.
Religionskritik är inte hädelse, även om det kan finnas överlapp. Nyttan med religionskritik kan diskuteras, eftersom varje människa bär på sin egen variant av sin religion. Det går förstås att ifrågasätta textpassager i bibeln, helgondyrkan, hijabbärande och annat smått och stort, men samtidigt är det rätt verkningslöst, för varje troende bär ju på sin egen tolkning. Bättre då att ifrågasätta beteenden hos utövare. Det är ju det som spiller över på oss andra.
Kritik av religiösa är något helt annat, och det som dominerar debatten.
Sverigedemokraternas Björn Söder menar indirekt att samtliga muslimer är ansvariga för terrordåden, och avkräver dem ett större avståndstagande. Varje muslim måste tydligt säga att den är emot, annars har den fallerat och förtjänar kritik, verkar han mena. Muslimer har tydligen inte rätt att vara sekulära och förutsätta att omvärlden begriper att de inte vill att folk ska mördas.
Veronica Palm polisanmälde Söder för att han hånar islam för att vara ”fredens religion”. Nu är det ju uppenbarligen inte hets mot folkgrupp, eftersom islam inte är en folkgrupp. Jag begriper därför inte varför hon förstör den legitima kritik mot Söder såsom talman när han gör ett sådant uttalande med att vara extrem åt andra hållet – särskilt inte nu när yttrandefrihet är frågan som diskuteras.
Men å andra sidan ligger förstås ett massivt hat mot muslimer – samtliga muslimer – bakom allt SDs företrädare och fotfolk framför. Så där håller jag med henne. Det kommer nog en dag när de pratar ur skägget. För närvarande får vi nöja oss med att kämpa emot deras tankegods, och samtidigt stå upp för det fria ordet.
Hädar jag själv då? Nej. Bilden på treenigheten ovan är ett klart undantag. Jag undviker hädelse av hänsyn till de religiösa. Jag gör det för att jag inte vill såra.
Det är skillnad på vad man får göra och vad man bör göra.
Hädelse och religionskritik måste alltid vara tillåtet. Det är också tillåtet att kritisera de religiösa som förtjänar kritik.
Däremot behöver vi alla sätta ner en tydlig fot mot vår tredjetalman och säga att vi ställer inte upp på hans kollektiva skuldbeläggning av våra muslimska vänner och kollegor.
